Antingen-eller fällan
En annan fundering jag brottats med de senaste veckorna och som jag också skulle behöva pröva genom att samtala med andra om för att kunna bli lite klarare och då kanske också kunna bidra på ett klokare sätt i andra samtal är det som jag just nu kallar "antingen-eller-fällan". Den är släkt med det jag skrev förra veckan, nämligen detta med "normativ förskjutning" (som alltså skulle vara något annat än "normförskjutning"- förskjutning av själva värderingarna, se inlägget nedan).
I de samtal som vi haft sent i höstas och nu i vår kring Monica Hanes och mitt arbete om de olika förutsättningarna för meningsfulla samtal som olika "samtalssyftestyper" ställer, har problemet med "oansvarighet" ofta påtalats. Alltså att enskilda personer (eller en hel grupp) faktiskt inte ser sig som medansvariga i hur ett visst samtal utvecklas och om det kan bli "meningsfullt" i betydelsen göra skillnad för den praktik som samtalet handlar om. (Just detta med "meningsfulla" samtal är ett eget ämne, men för mig handlar det alltså inte enbart om att samtalet är givande och utvecklande för en själv, utan att det har potential att "göra skillnad" utanför samtalsrummet.)
Tanken har föreslagits att man inte har kunskap om att man faktiskt HAR ansvar på det viset att så som man gör och säger, också påverkar hur samtalet blir. Ett annat förslag har varit att man kanske inte ser samtal som meningsfulla på andra sätt än att de kan vara stimulerande och lärorika, eller trivsamma, för en själv - inte att de också skulle kunna bidra med en mer allmän kunskapsgenerering.
Just nu tänker jag att båda förslagen på förklaringar är rimliga och att det troligen finns fler. Men jag fastnade lite för den första eftersom jag efteråt kom att associera till de diskussioner om "fria viljan" jag varit med i. Jag kom också att tänka på det vanliga yttrandet att politikerna inte "lyssnar" och då med betydelsen "vi får inte som vi vill" (politiker säger själva ofta "vi har lyssnat på väljarna" och menar då "vi gör som dom vill".)
Invändningarna mot idén om "fri vilja" handlar oftast om att man inte kan få vad man vill. Sitter man i fängelse kan man inte gå ut och handla när man vill. Kvinnan i Indien kan inte välja att skilja sig från sin misshandlande familj och bli pilot. Poängen med att tala om "fri vilja" är, för mig, att peka på oförutsägbarheten i människors samspel som i sin tur medför att sådant blir "komplext". Människor kan inte styras och kontrolleras på samma sätt som man kan styra en maskin. Det är mot den bakgrunden det blir viktigt att uppmärksamma skillnaden mellan maskiner och människor, men också mellan andra komplexa skeenden, som till exempel mellan biologiska processer och mänskligt sampel. Den skillnaden är viktigare och får större konsekvenser än den fick för hundra år sedan när samhället var mer statiskt och därmed något mer förutsägbart. Det är också mot den bakgrunden behovet av en viss sorts samtal framträder.
Antingen-eller-invändningen att det handlar om att man inte kan "få vad man vill" blir mer ett moraliskt argument. Kan kvinnan i Indien som mördar sin man dömas på samma sätt som man dömer den som mördar en person som aldrig gjort den något illa? Vilka val har den misshandlade kvinnan?
Det går inte att tala om "fri vilja" på ett meningsfullt sätt utan att problematisera poängen med analysen. Handlar det om att släppa in någon i paradiset (eller sätta i fängelse) eller handlar det om hur vi ska ordna sådant vi gör till samhället?
På liknande "antingen-eller"-sätt tycker jag att "påverka" och "lyssna" ofta verkar användas. Alltså att "påverka" och "lyssna" kan man bara göra om man får precis som man vill. Om det är så är det inte så konstigt att man har svårt att se sig som medansvarig i hur ett samtal utvecklas, men också att kunna se själva vitsen med samtalet.
Jag undrar om det inte kan vara så att vi ofta "talar förbi" varandra på grund av sådana grundläggande skillnader i världsbild? Bengt-Åke Wennberg har de senaste åren skrivit mycket om "Durkheim vs Tarde" och nu, på senare tid, "Monologism vs dialogism". Han har också talat om McGregors "teori X och teori y". Alla dessa resonemang handlar om de olika grundantaganden vi har om hur människan och mänskligt samspel egentligen "är". Oavsett vad de kallas så undrar jag (just nu) om inte den utgångspunkt som kan kallas "Durkheimsk", "monologisk" eller "teori X" inte är den som ligger bakom "allt eller intet"-tanken när det gäller synen på hur vi medverkar med varandra.
Om jag har rätt i detta vet jag inte men det vore värt att pröva tanken. Vad man ska göra åt det vet jag inte heller, men själv tänker jag att jag kan pröva den ingången nästa gång det uppstår stopp av detta slag. Dels att se om vi talar om samma sak när vi talar om "kunna påverka", dels om vad jag själv menar att poängen är, med att till exempel tala om att människan har "fri vilja".