Diskurskrock
I mitt flöde på Facebook dök ett inslag från SVT upp som jag tyckte i koncentrerad form illustrerade svårigheten att bryta en diskurs. Författaren Agnes Lidbeck försöker få till en principiell diskussion om kulturpolitik. Men programledaren för över hela samtalet till en moralfråga. ”Föräldrar borde ta ansvar för sina barn”. Ett påstående som triggar gemensam indignation och instämmanden. I mitt flöde på Facebook handlar naturligtvis alla kommentarer om just ”dagens föräldrars bristande ansvarskänsla”. Det blir många ”likes” på dessa suckanden och stönanden. Jag kan tänka mig att Lidbeck var rätt sur efteråt. Jag gissar att det är helt omöjligt att i just ett sånt sammanhang bryta diskursen. Men om vi i allmänhet blir mer uppmärksamma på den här typen av mekanismer kanske vi kan hjälpas åt? Jag funderar över vad jag själv skulle kunna ha ha sagt, om jag i förväg övervägt risken att samtalet skulle tippa över åt det här hållet. Att börja med att tala om vad man inte menar brukar ju som bekant aldrig fungera.
Hur skulle en annan sorts samtal kunna ha låtit? Hur skulle man kunna göra när man hamnar i den här typen av situationer? Har vi andra exempel på diskurskrockar? Tänker att en exempelsamling skulle kunna vara hjälpsam för att tydliggöra problemet. Länk till inslaget.
Jag tycker mig se att det här fenomenet återkommer ganska frekvent. Jag minns särskilt en TV-intervju med Pierre Schori där reportern på Aktuellt ställde en fråga som Schori inte tyckte var relevant, vilket han också svarade. Efter en stund återkom reportern till samma fråga, varpå Schori svarade; ""vill du att jag svarar på den frågan igen?"". Reportern kom helt av sig. Det var direktsändning, skall sägas.
Sedan finns ju faktiskt också motsatsen, inte sällan med en politiker som den intervjuade. Där den intervjuade undviker frågorna och inte vill ge ett svar ens på den enklaste fråga.
Det är svårt att bryta en diskurs och jag tror att det särskilt gäller i dagens snabba medievärld där allt ska gå rasande snabbt och enkelt/ytligt. Men är man kallad som ""expert"" så tycker jag att man ska försöka eller i förväg ställa krav på att man får tillräckligt med tid. Risken är ju annars att man inte får fram det väsentliga och att åhöraren missar viktiga aspekter.
Arne Andersson
Aktuellt exempel som förbryllar mig i "Coronatider" (snacka om genomslag för ett uttryck - undrar förresten hur det kan komma sig att det så snabbt blivit ett stående epitet? Är det för att det låter snyggt? Eller för associationerna till "Pestens Tid"? Det finns heller inga variationer, utan uttrycket har rekordsnabbt blivit en färdig stämpel. Jag blev för egen del tidigt irriterad på det schablonmässiga men har givit upp och kan inte hålla emot. Det HETER "Coronatider", bara att finna sig. Nå ett sidospår.)
När jag lyssnar på det som säga som Sveriges "strategi" så är jag förundrad att man inte gör försök att säga annat än det man alltid säger och att undersöka de bakomliggande tankefigurerna som gör att man säger det man säger. Främst att journalisterna inte gör det för det vore naturligt deras roll kan jag tycka. Att vi andra jamar med i mindre offentliga samtal på Facebook, i insändare och privata bloggar, är inte så konstigt.
Jag kan inte särskilt mycket om statistik men jag tycker mig ha förstått att för att det ska vara relevant att jämföra utfall av olika slag för att kunna utvärdera olika åtgärder så måste data vara "statistiskt signifikanta". Skillnader i utfall som kan bero på slumpen eller andra bakomliggande variabler än en viss åtgärd går inte att använda som grund för en utvärdering av denna åtgärd. Den här kunskapen ligger på gymnasienivå. Krävs inte att man doktorerat i statistik.
Ändå är det ingen som ifrågasätter tanken att skillnader i utfall MÅSTE ha att göra med myndigheternas åtgärder. Som sagt kan jag vare sig matte eller statistik särskilt bra men jag tycker mig också ha förstått att sådant som smittspridning (det har ju åtskilliga grafer visat) är ungefär som fjärilsvingarna som orsakar storm i Sahara. Exponentiell ökning ger oerhört snabbt stora skillnader. Det kan ju räcka med att en viss ort får in 10 smittade personer och att EN av dessa 10 personer i sin tur inte lever ett statistiskt genomsnittsliv med svenska mått mätt utan lever i en storfamilj där var och en i sin tur har stort och frekvent umgänge så kommer spridningen att skena i väg och snabbt bli hundra gånger större jämfört med en annan ort där det kanske inte kom in någon, motsvarande period, eller bara en som dessutom är singel och mest jobbar hemifrån. Utan att de olika orternas myndigheter gjort särskilt olika.
Monica påpekade också det konstiga i att jämföra "per hundratusen" - en uppgift som bara kan ha betydelse om man ser den samlade sjukvården i ett helt land som en enda resurs.
Varför fortsätter vi bara den diskursen? Varför backar man inte lite och funderar: "Vänta nu, varför är den frågan relevant? Vad tar vi egentligen för givet om förhållandet mellan orsak-verkan och statistiska uppgifter?" Det kan ju inte gärna vara så att man inte har tillräckliga kunskaper för att inse det tokiga i resonerandet. Kanske är det så illa att ingen egentligen bryr sig om annat än just medjamandet. Man säger det man säger för att det är så man säger. (Medlöperiets väsen kanske - för att associera till Bengt-Åkes inlägg tidigare.) Den sociala tillhörigheten är en viktigare funktion för språket än att använda resonerandet till att bättre försöka förstå verkligheten.
Nå nu ska jag packa ihop mina stackars tynande tomater och kålplantor och åka till mitt torp i skogen! Att "odla sin trädgård" blir också en vanlig litterär hänvisning i "Coronatiderna".
Sedan mitten av 1800-talet benämns inofficiellt massmedia som den tredje statsmakten i Sverige. Den tredje statsmaktens uppgift anses vara att granska de andra två, dvs Riksdag och Regering. Det är inget litet ansvar man påtar sig. Ändå verkar det som om det viktigaste kriteriet för merparten av dagens journalistik är att vara först ut med en nyhet, och som dessutom ska vara kortfattad och enkel att ta till sig för gemene man. Då ges oftast inte tid till att verkligen granska de uppgifter man får till sig, utan endast att vidarebefordra dem. De "granskande" frågor man kompletterar med är av karaktären "varför har ni inte åtgärdat detta?", eller "hur känns det?". Ingen fundering över att det i princip alltid är helt omöjligt för den tilltalade att åtgärda problemet.
H Rosa skriver i boken "Acceleration, modernitet och identitet" om hur tiden tycks krympa. Allt mer ska hinnas med på allt kortare tid. "Den tredje statsmakten" är inte ensamma om att drabbas av detta. Vi kan tydligt se när vi försöker fördjupa resonemanget omkring samverkan och samhandling att det tycks överraska tänkta mottagare att texter och samtal inte följer den rådande diskursen. Då krävs det lite mer av läsaren/samtalspartnern. I den tidspress många upplever sig fångade av bedöms den lilla extra energin för att sätta sig in i frågorna vara svår att uppbringa.
Om vi inte kan vända trenden riskerar vi att fördummas. Det riskerar att leda till allvarliga konsekvenser. Av den anledningen är det viktigt att det finns människor som oförtrutet arbetar för att den rådande diskursens följdverkningar uppmärksammas, och kommer med alternativa lösningar. GiSSforum är avsett att vara ett sådant stöd.