Samgörande, samhandling och samarbete
I Bengt-Åke Wennbergs senaste blogginlägg (8 juni, http://www.bengtharry.me Tankefigurer, tankestilar och tankekollektiv) beskrivs förhållandet mellan "samgörande" och "samhandling" och svårigheten att kommunicera om vad det är som pågår i ett socialt skeende om man har helt olika uppfattningar om skeendet och utgår från olika "tankefigurer".
Min "trådstart" handlar dels om den konkreta formuleringsidé jag fick när jag läste detta inlägg. Dels om min uppgivna invändning mot alla sådana försök att vara "tydligare".
När jag läste Bengt-Åkes inlägg slog det mig att min egen erfarenhet är att man väldigt ofta "pratar förbi" varandra om den ene utgår från försök att förstå, beskriva och ringa in ett visst allmängiltigt fenomen medan en annan (de flesta) utgår från att samtalet handlar om hur man bör göra eller hur "andra" borde göra. Just samtal om samverkansfenomen verkar ofta bli förvirrade på det viset.
Att en "samhandling" kan beskrivas som en systemeffekt som alltid uppstår och inte är vare sig bra eller dålig i sig själv, verkar ofta vara en väldigt främmande tankefigur. För den som tycker sig tydligt se just den aspekten blir det icke desto mindre viktigt att gemensamt försöka förstå sig på den, eftersom den påverkar utfallet av vad var och en av oss gör. Det gör den oavsett om var och en av oss själv menar att handla i den riktning som den som samhandlingen får. I samtal mellan personer som ser denna aspekt som central och försöker uppmärksamma den men möts av svar som handlar om hur man bör göra för att få till "gott samarbete" uppstår stor frustration. Frustrationen handlar nog inte bara om svårigheten att förstå varandra, utan också om att det som då kommer att sägas oftast är självklarheter som bara upprepar sådant som alla redan vet. Slöseri med tid.
Bengt-Åke skiljer mellan "samgörande" och "samhandling". Samgörandet är det observerbara, det som människor konkret gör, i ett visst socialt sammanhang. Samhandlingen är hur vi uppfattar detta skeende - vad vi ser som "meningen" med det. Om man har olika uppfattning om den meningen så kommer inte resultatet bli lika bra som det skulle kunna bli.
Och nu till den konkreta idén. Ett begreppsförslag: Eftersom det är så vanligt att de här begreppen allihop tolkas normativt, alltså att alla avser önskvärda aktiviteter, "koordination", "samordning" eller helt enkelt "gott samarbete", funderade jag på om det skulle underlätta med tre olika begrepp - alltså samgörande, samhandling och samarbete. "Samarbete" skulle i detta fall avse det som de flesta vanligen tolkar även de andra som. Genom att göra en tredelad modell skulle det kunna bli tydligare att såväl "samgöra" som "samhandling" pekar på helt andra fenomen. Det går att "samgöra" utan att "samarbeta" och "samhandling" finns oavsett om vi samarbetar eller inte, men de två första är grunden för just samarbete så det hänger ju ihop.
"Görandet" brukar inte vara problematiskt och oftast stannar vi där och tänker att det räcker med att precisera det för att det ska bli samarbete. Men samhandlingen är däremot inte lika uppmärksammad och är dessutom svårare att undersöka och beskriva.
Och nu till den deprimerade invändningen mot min egen idé: Om det inte GÅR att tala om "samhandling" eftersom de "tankefigurer" och "tankestilar" som är etablerade inte ger utrymme för en sådan analys hjälper det ju inte med nya begrepp eller förtydligade begreppsanalyser. När jag läste Bengt-Åkes inlägg kände jag också en viss uppgivenhet. Vi sitter ju alla fast i våra respektive tankestilar, tankefigurer och tankekollektiv och kan kanske över huvudtaget inte få mening i resonemang som ligger utanför dessa?
Den praktiska nyttan av denna beklämmande insikt kan kanske vara att inse att det inte HJÄLPER att "skrika högre" eller vara tydligare. Det är bortkastad energi och enda resultatet är fortsatt frustration.
Ändå vet jag inte om just jag själv har något val. Om jag märker att jag (eller någon annan) inte blir förstådd så kan jag inte låta bli att grubbla över vad "goddag-yxskafteriet" beror på och hur det skulle kunna undvikas. Jag tänker som en pedagog. "Hur ska detta förklaras?"
Om de här mer eller mindre abstrakta, och i vilket fall mycket teoretiska, diskussionerna är totalt meningslösa borde man kanske kommunicera på något helt annat sätt? Jag vet inte.
Funderar över exempel där man faktiskt lyckats överbrygga sina respektive "tankekollektiv" och nå en ny och gemensam förståelse av något som tidigare över huvud taget inte gick att begreppslippgöra och resonera om. Troligen hamnar man då i sådana exempel som Bengt-Åke (och andra) också brukar tala om - de så kallade paradigmskifttena. När de gängse förklaringsmodellerna inte längre fungerar och till slut fungerar så illa att det blir nödvändigt att tänka på ett annat sätt. I sådana fall handlar det ju inte heller om "pedagogik" utan om att världen förändras så att det inte längre är möjligt att förstå den och prata om den på det gamla sättet. I så fall blir kanske alternativet till pedagogik att i stället försöka påverka verkligheten. Typ revolution.
Känns enklast och mindre riskabelt att hålla sig till pedagogiken ändå och i just detta exempel ändå pröva en tredelad modell där ett av begreppen motsvaras av det som den vanligaste tolkningen av de andra brukar vara. Med garderingen att jag i enlighet med det Bengt-Åke beskriver i sitt inlägg alltså inser det möjligen totalt meningslösa i försöket....
Jag skulle önska att vi kunde hitta konkreta exempel på "överbryggningar" inom de områden som just handlar om mänsklig samverkan (alltså inte de naturvetenskapliga paradigmskiftena) för att försöka förstå vad som skulle kunna möjliggöra mindre frustration och mindre "tjat av samma gamla" och mer av konstruktivt nytänkande. Sådana exempel skulle i varje fall minska min egen just nu rätt starka uppgivenhet.