"Samverkansfenomen" i stället för bara "samverkan"?
Det har slagit mig att rubriken – "samtal om samverkan" kan missförstås. Formuleringen "samtal om samverkan" kan tolkas som att samtalet inriktar sig på frågeställningen "hur man ska göra för att det ska bli ett bra samarbete". Ett sådant samtal kan förstås ingå under rubriken men det är inte alls självklart att det gör det.
Rubriken avser att tydliggöra vad det är samtalen handlar om. "Samverkan" i detta sammanhang borde kanske hellre formuleras "samverkansfenomen"? De samtal som vi vill föra rör frågor som har att göra med mänsklig samverkan - oavsett om denna är bra eller dålig. Till skillnad från samtal om teknik eller naturvetenskapliga fenomen. Syftet med samtalet behöver inte vara att fastställa vad som är önskvärt i bra samverkan rent generellt utan mer att förstå det vi pratar om bättre (så att vi, var och en, i vårt respektive sammanhang också kan medverka på ett mer konstruktivt sätt).
De "utforskande" samtalen grundar sig alltså i att något är oklart och som skulle kunna utforskas genom samtal. I sådana samtal använder man sina egna erfarenheter som "empiriskt material" ("data") som ett slags "exempel" (typ "liknelser" eller "fallstudier", inte "förebilder" eller "stickprov") och hjälps åt att vända och vrida på hur resonemangen om det fenomen som exemplet är avsett att illustrera skulle kunna bli tydligare.
Vad man uppfattar som "samverkansfenomen" varierar förstås. Ibland behandlas till exempel språk som något givet. Något som följer (eller bör följa) en "regelbok". Ses språk i stället som ett samverkansfenomen brukar beteckningen "social konstruktion" användas. Då uppfattas språket som något vi gemensamt skapar medan vi "språkar" med varandra. Språket förändras hela tiden och kan också påverkas av oss själva. Men bara tillsammans (om man alltså ser språket som ett samverkansfenomen, ses det som en "regel" så är det någon typ av auktoritet som får utfärda en manual av något slag).
Samtal om hur man ska göra för att det ska bli bra samverkan rent generellt blir sällan utforskande enligt min erfarenhet eftersom det underliggande antagandet verkar vara att det önskvärda ska fastställas för att sedan läras ut eller åläggas andra (eller möjligen sig själv). Det antagandet blir bara meningsfullt om man inte ser "samverkan" som ett "socialt konstruerat" fenomen. Däremot kan det förstås vara meningsfullt att samtala om hur just "vi" (i en viss grupp och ett visst sammanhang) ska göra för att kunna samarbeta på ett bättre sätt. Ett sådant samtal inleds troligen med en slags inventering av vad var och en själv tycker är viktigt för att samarbetet ska flyta på bra i just det sammanhanget. Kanske informerar man varandra om vad forskningen mer allmänt säger om vad som gynnar eller motverkar gott samarbete innan man kommer överens med varandra om hur den här inventeringen och informationen ska omsättas i den aktuella praktiken. Men det är alltså inte vad jag skulle kalla ett "utforskande".
Det är förstås fullt möjligt att GiSS´ utgångspunkt är fel. Samverkan är inte ett interaktivt och socialt konstruerat fenomen utan något som blir som det blir beroende på om vi lärt oss hur det ska vara, enligt någon norm som fastställts av någon typ av auktoritet.
Kanske skulle man kunna inleda varje samtal (alltså "arrangerade" samtal som vi kallar det, dvs särskilt anordnade möten eller träffar där något ska behandlas, inte spontana samtal vid frukostbordet eller korridorsnack) med att undersöka om man har samma grundläggande uppfattning om hur man ser på det fenomen man ska tala om? Det vill säga det som i vetenskapliga sammanhang brukar kallas "ontologi". Jag undrar om inte en del samtal blir så konstiga just för att man utgår från helt olika ontologisk uppfattning om det man talar om?
Att tydliggöra sin egen grundläggande uppfattning om någots "väsen" är inte lätt. Den är för det mesta omedveten. Något vi tar för givet. Ibland kan det till och med vara svårt (eller omöjligt) att upptäcka att det kan finnas andra sätt att se på det man talar om.
I de samtal jag tidigare hade på mitt tidigare arbete som lärare i ämnet pedagogik vid en högskola tror jag vi alla var helt inne på de "socialkonstruktivistiska" teorierna om hur lärande går till. Men i praktiken kunde vi ändå hamna i resonemang som byggde på helt andra antaganden (inte sällan rent behavioristiska, dvs motsatsen till det socialkonstruktivistiska antagandet). Det blev liksom ett glapp mellan teori och praktik. Jag tror vi hade behövt ha haft mycket längre och mer "grävande" samtal - "utforskande" samtal – för att vi skulle ha kunnat hjälpas åt att överbrygga det där glappet och inte hela tiden landa i att säga det vi alltid brukade säga och som aldrig bidrog till att utveckla något nytt eller lösa det problem vi diskuterade.
Kanske hjälper det inte vad man kallar det? Att skriva "samverkansfenomen" i stället för bara "samverkan" kommer kanske bara att uppfattas om ett tillkrånglat sätt att uttrycka sig och att man ändå tar för givet att det handlar om ett slags normativa (alltså "hur BÖR man göra") metod-samtal?
Mina funderingar ovan är förstås något jag helst skulle vilja just samtala med andra om. Som jag konstaterat så blir det inte någon dialog just i detta forum utan det blir mer som min egen blogg. Men med ett socialkonstruktivistiskt synsätt kan även ett inlägg av detta slags ses som "dialogiskt" eftersom det är skrivet som ett bidrag i ett större pågående samtal. Jag för ju också en dialog med mig själv. Men det är klart att det skulle vara mer givande att tala med andra om svårigheten att få syn på sina egna grundantaganden och hur olika sådana också kan påverka hur samtalet utvecklas.
Om någon som läser detta har lust att tala mer om detta är det ju enkelt att anordna ett zoom! Så hör gärna av dig i så fall!