Forumnavigering
för att skapa inlägg och ämnen.

Varför samtal typ 6 och 7 behövs i och för praktiken

Varför samtal typ 6 och 7 (och 8,9? …) behövs i och för praktiken

När vi presenterat vår skiss på olika samtalssyftestyper verkar det som att de flesta känner igen de första fem kategorierna av samtalssyften.*Men däremot har flera sagt sig inte känna igen de två sista kategorierna, i vår modell typ 6 och 7. Det vill säga samtal vilkas syfte är att ompröva och precisera egna formuleringar av något eller upptäcka vilka tankegrunder de egna resonemangen bygger på. Några säger till och med att sådana samtal är till för ”filosoferna” eller forskare och att de är ”väldigt teoretiska” men inte har så mycket med praktiken att göra.
Jag menar tvärtom att samtal 6 och 7 faktiskt är en förutsättning för att man ska kunna utveckla praktiken (den egna verksamheten eller vad det nu är för ”görande” som samtalet handlar om). Inte något som ”några andra” (än praktikerna själva) kan syssla med.
Samtal som handlar om vad och hur man ska göra något (typ 4 och 5 i vår modell) är oftast nödvändiga men de leder sällan till att man gör på annat sätt än man alltid brukar göra. Inte ens om man uppmanas att ”brainstorma”, ”tänka utanför boxen” eller skriva notisar i olika färger brukar resultatet bli annat än man redan prövat tidigare. ”Mer av samma”. Om verksamheten fungerar optimalt som den gör är det förstås inget problem, men om allt kunde fungera mycket bättre är det läge att på ett mer systematiskt sätt ompröva sina resonemang.
Vi menar att samtal typ 6 och 7 (och 8,9?) är enda sättet att verkligen kunna tänka om och tänka nytt på ett sätt som kan få reell betydelse i praktiken. Men sådana samtal kräver tid, engagemang, förberedelser och efterarbete av samtliga medverkande för att det över huvud taget ska vara meningsfullt att försöka få till dem. Det är därför vi lagt dem sist i ordningen.