Eftersom allmänningen inte har någon formell organisation finns heller ingen huvudansvarig och därmed inga andra pengar än de som var och en av oss är beredda att lägga på att till exempel boka en möteslokal, lösa ett zoom-abonnemang eller driva en hemsida. Frågan om den som tar initiativ ska ta betalt av de som bjuds in till mötet för att exempelvis finansiera en konferenslokal, har diskuterats i de samtal vi hittills fört. I linje med ”friständighetsprincipen” vore det logiskt att initiativtagaren själv bestämmer hur den vill göra även med eventuella bidrag till finansiering. En erfarenhet från de samtal som fördes genom företaget Samarbetsdynamik är dock att ansatsen ”vi bjuder in andra för att vi själva behöver hjälp att komma längre i våra egna resonemang” kan försvåras om samtalet beläggs med något som kan uppfattas som en avgift. Risken finns att initiativet då kommer att medföra ett slags ”kund”-relation där den som ordnar något tvingas ta så pass mycket ansvar för de övriga medverkande att det egna behovet hamnar i skymundan. Det kan bli en ”utbildningsinsats” i stället för ”provtänkande och provpratande”.