Vi vet inte ännu exakt vad som fordras för att det ska vara ”värt tid och engagemang” att anordna ett särskiljande och utforskande samtal. Men ett rimligt antagande är att förutsättningarna för ett meningsfullt samtal är att den som bjuder in till samtalet formulerar en eller flera frågor som de som bjuds in skulle kunna ha möjlighet att svara på. Den som blir inbjuden till samtalet måste förstå vad det är den är tänkt att hjälpa till med. Antagligen är det också bra att bli lite insatt i varför initiativtagaren tänker sig att det kan göra skillnad med ett samtal av detta slag. Vilket problem initiativtagarens behov av samtal bottnar i. Vad det är denne upplever att det rådande sättet att resonera inte räcker till och vilka konsekvenser den otillräckligheten kan ha. 

Intervjufråga eller forskningsfråga?

I vetenskapliga sammanhang skiljer man mellan ”intervjufrågor” och ”forskningsfrågor”. Forskningsfrågan är den som undersökningen som sådan är tänkt att besvara. Forskningsfrågor kan däremot aldrig ställas direkt till dem som intervjuas (eller svarar på en enkät) eftersom en forskningsfråga är generellt ställd. Det som går att svara på som enskild person är sådant som vi har egna erfarenheter av. Att ställa frågor om hur det allmänt ”är”, eller vilka generella samband det finns mellan det ena och det andra, kan inte generera ett meningsfullt särskiljande och utforskande samtal. 

Ett exempel på forskningsfråga i projektet allmänningen är: ”Vilka är förutsättningarna för att kunna åstadkomma en arena för fortsatta utforskande samtal?” En sådan fråga är omöjlig att besvara på ett meningsfullt sätt för var och en. Däremot går det att svara på frågan: ”Vad ser du själv som särskilt med de utforskande samtal du hittills medverkat i?” Genom gemensamt utforskande samtal som startar i den senare typen frågor kan det bli möjligt att komma närmare ett svar på forskningsfrågan.

Hjälp att hitta sätt att tänka och resonera – inte till vad man ska säga eller göra

Den som brottas med ett problem att hitta ett sätt att resonera om en viss fråga med andra ställer helt naturligt frågan: ”Vad ska jag säga?” eller ”Hur ska jag göra?” En erfarenhet är att den typen av frågor är förrädiska eftersom de ofta lockar till samtal som präglas av ”goda råd” eller ”tips” men kommer att undvika de djupare problematiserande resonemang som behövs för att var och en själv ska kunna ta ställning till hur frågan kan adresseras i varje unik situation. Det är heller inte realistiskt att vänta sig tips av det slaget i samtal med denna karaktär, även om det ibland kan inträffa att mer konkreta förslag av det slaget kan vara fruktbara. En forskningsfråga kan vara: ”Hur kan jag tänka om X?” och frågorna till de inbjudna kan då till exempel vara: ”Känner ni igen er i mina exempel?” , ”Har ni andra typer av exempel på X?”, ”Hur kan vi förstå våra exempel?”