Medlöpare
Jag skrev ett inlägg tidigare. Jag har tagit bort det för att jag ville förtydliga och utöka det. Jag har just fått ett mail från våra vänner i Italien där det uttrycktes stor vrede över hur myndigheter med flera hade hanterat coronakrisen.
Jag hade stora svårigheter att hantera detta meil och svara på det – men kom då att tänka på en bok jag höll på att läsa "Medlöparna" av Geraldine Schwartz som handlade om Europas glömska inför nazismens brott.
Boken utgår från hennes familj och far och farfar och deras förhållande till det som hände. Det som slog mig i hennes berättelse var att de personer hon och hennes far konfronterade med dåden – bland annat hennes farfar – betraktade sig själva som "offer" för "ondskan" och inte som vad de egentligen var – MEDLÖPARE. Jag kanske senare kommer att göra en lista av alla de missvisande förklaringar de hade för sin passivitet.
Det slog mig då att den vrede och aggressivitet som i dag växer fram kan ha samma grundstruktur – nämligen det faktum att man i våra "demokratiska" länder i hög grad är MEDLÖPARE till det som hänt. Vi har i Sverige suttit på våra händer och låtit det ske.
Nu är vi efterkloka och har en mängd förklaringar till vår pssivitet och öser ilska över politiker, experter, systemet etc. Men i en demokrati borde vi ha kunnat göra NÅGOT. Vad skulle detta kunna vara? Vad har gjort att vi blivit så passiva och undfallande trots varningar, trots demokratiska val, trots yttrandefrihet och trots alla fina ord om medmänsklighet och människors rättigheter.
Jag tror att ett sätt att undvika att det händer igen är att komma till rätta med vad som gjort oss till MEDLÖPARE. Inte bara skälla på politiker och experter. Det skrev jag till italienarna. Men något svar har jag själv inte kommit fram till och heller inte fått.
Uppladdade filer:
Jag har inte läst boken och jag vet över huvud taget inte vad kriterierna är för att ett visst beteende ska kallas medlöperi men funderar över skillnaden mellan typer av ansvar och mellan olika "ansvarsgrader".
Att det pågått en mängd förändringar i samhället under flera decennier som medfört de destruktiva konsekvenser vi nu ser och som vi inte tillräckligt kraftfullt motsatt oss är förstås sant, liksom att man då kan säga att vi suttit på händerna, precis som medlöparna gjorde under andra världskriget.
Vad är det som gör att vi inte ser oss som medansvariga på samma sätt som när vi ältar de tonårsgrymheter vi utsatte våra föräldrar för eller småsinta kommentarer som våra arbetskamrater drabbades av när vi i allmän ungdomlig osäkerhet försökte hävda oss? Sådant kan vi ju drömma mardrömmar om många decennier efteråt. Men att samhället utvecklats som det gjort är inte "vårt fel."
Frågor av karaktären "hur kan det komma sig" behöver kanske inte handla om "att skylla ifrån sig", i varje fall inte enbart. Att se sig som medansvarig i den sortens processer som leder till kraftigt försämrade förutsättningar att hantera kriser inom till exempel äldrevården UNDERLÄTTAS såklart inte om alla de samtal som förs har en annan karaktär. En karaktär som förlägger ansvar "någon annanstans". Men det betyder ju inte att man inte är medansvarig och att man också kan komma att ägna sig åt aktiv förträngning/glömska för att slippa konfronteras med det ansvaret.
Funderat lite mer på det där med ansvar och medansvar... Ansvar handlar väl om att kunna ställas till svars, straffas? Juridiskt och/eller moraliskt (socialt). I ”samhandlingar”, alltså förlopp som utvecklas genom var och ens agerande men där det egna agerandet inte alls behöver ha en medveten avsikt att påverka samhandlingen åt det håll som den är på väg, verkar det ju vara väldigt svårt att uppleva samma slags ansvar, vare sig medan skeendet pågår, som efteråt när vi ställs till svars för ”medlöperi”.
Frågan om straff behövs för att vi ska handla gott är inte den jag funderar över just nu, även om den förstås har med saken att göra. Det viktiga borde ju vara hur vi ser på vårt medansvar medan vi handlar. Om just jag håller avstånd och tvättar mina händer nu under pågående pandemi har knappast avgörande betydelse globalt sett, men ändå verkar vi förstå att var och en medverkar i just en samhandling, vi agerar på ett annat sätt än vi skulle gjort annars. Eller så gör vi det för att det uppstått ett socialt tryck att göra så? Vi kanske inte alls egentligen ser oss som medansvariga? Jag kan inte bedöma hur jag själv ser på min roll i just ett samhälleligt perspektiv. Jag känner ansvar att inte råka smitta mina grannar som är 80+ och krassliga. Men ser jag mig som en del i ett mönster som kan beskrivas med grafer av olika slag? Jag vet inte.
Jag kan tycka att det rent evolutionärt verkar vara ett misstag att inte utrusta oss med en bättre moralisk kompass för ”systemeffekter”, samhandlingar, eftersom vi ju i övrigt är sociala djur med förmågan att bygga upp komplexa samhällen. Men kanske är det så att vi bara aktivt överväger utifrån ett ansvarskännande sådant som vi har avgörande möjlighet att påverka själva? Droppar som urholkar stenar, eller bildar oceaner är visserligen begripliga men kanske räcker inte sådana bilder för att vi ändå inte ska se det som att havet är det ”någon annan” som gör, något som drabbar oss?
Jag vet inte om din fundering Bengt Åke har med efteråtansvaret att göra men detta med att vi nu verkar hamna i just att skylla på varandra är förstås en del av den mekanismen.
Jag vill föra fram en faktabaserad fundering. Det är varken en trossats eller ett moraliskt påstående om ansvar.
Om vi accepterar det faktum att samspel enligt Johan Asplund baseras på social responsibilitet, det vill säga sociala interaktiva processer så kan vi inte hävda att det vi väljer att göra i en social kontext där vi är beroende av varandra saknar betydelse. Vad vi väljer att göra är då enbart en konsekvens av de föreställningar vi har av denna sociala kontext, hur den uppstår och åt vilket håll den utvecklar sig.
Föreställningar om Hitlers storhet och nazismens berättigande och betydelse var något man allmänt trodde på och anpassade sig till i Tyskland. När det sedan visade sig att dessa föreställningar var olämpliga och istället ledde in i massors lidande och död blev naturligtvis det agerande man gjort inom ramen för sin övertygelse totalt olämpligt och omoraliskt. Men det kunde man enligt Schwartz inte erkänna vare sig för andra eller för sig själv.
Vi lever i en representativ demokrati – den styr vår föreställning om "samhandlingen". Denna demokrati har nu lett oss in en situation med många tragedier som vi med säkerhet hade kunnat undvika om demokratin vi lever efter gjort det möjligt att ta varningar, klagomål, protester etc. på allvar. Exempelvis när det gäller smittspårning, lager av nödvändig materiel, bemanning på äldreboenden, uppbyggnad, flexibilitet och stabilitet av hälsovården
Kan man då säga att våra föreställningar om den representativa demokratin håller streck. Eller har den spårat ur och vi medborgare varit naiva och låtit det ske? Jag vet inte. Jag bara frågar.
Aha. Hmm. Jag är förstås inte helt säker på att jag fattar. Men typ ”there’s something rotten in the state of democrazy”? Om demokratin bygger på att vi dels kan rösta bort de som gör sådant som visat sig vara destruktivt, dels att alla beslut om sådant som kräver kvalificerade sakkunskaper grundas på samtal med dem som har den kunskapen (eller undersöka den genom riskbedömningar) och den proceduren inte fungerar som tänkt så fungerar inte demokratin. Om det är något som gör att vi tenderar att bli medlöpare snarare än aktiva motverkare?
Om det är det du menar så håller jag med. Demokratin fungerar inte. Men jag har ingen aning om vad man ska göra åt det. Kanske bygger den här typen av demokrati på mer statiska förhållanden? Att rösta bort dem som gjorde fel hjälper ju inte för att rätta till det som redan hänt och det som händer just nu är ju nåt helt annat...
Ledsen om jag kanske fortfarande inte riktigt förstår vad du menar men detta var vad jag kom att tänka på.
Jag har lite problem med ordet ”medlöpare”. När är det egentligen relevant att använda? För mig är det ett ord som leder till skuldbeläggande. Exempelvis finns det säkert väldigt många frågor som behandlas av politikerna i min hemkommun, men där jag inte har möjlighet att hinna med att sätta mig in i dem alla och därmed kunna ”ingripa”/engagera mig. Är jag då att betraktas som medlöpare? Jag anser inte det. Det lär finnas väldigt många orsaker till att människor väljer att inte engagera sig och som kan ges en högst rimlig förklaring. Det behöver till exempel inte alls bero på lättja. Därför anser jag att ordet ska användas med försiktighet och absolut inte förrän man känner till bakgrunden till den enskildes val.